I dag har jag träffat mannen vars musik sedan jag var 12 år följt, tröstat och skapat en trygghet. 

Vars texter funnits där och förklarat och förstått när livet har varit förvirrat. 

Jag har lyssnat på hans låtar genom gråt och skratt, stress, lugn och lycka. Höst, vinter, vår och sommar. 

Lars Winnerbäck. 

Jag tänker inte försöka gå in på hur det kändes, för det går inte. Jag skakade, han fick ett brev, han såg på mig och log när han sjöng, vi skrattade när vi pratade, och det var över på 2 minuter. 
Kanske ingen stor grej tänker ni. "Vafan, det var bara en skivsignering?" 
Ja, men det var stort. För mig. Även om vi inte sa så mycket för att jag knappt fick fram ett vettigt ord. 
Jag har velat träffa honom i 7 år och nu har jag gjort det. 
Jag har också köpt två skivor, jag gick hemifrån med 1 och kom tillbaka med 4, haha. Så kan det gå.