Idag känner jag mig tom.

Det känns som att jag har tappat bort mig själv. Ensam. Oförstådd. 

Jag skojar om att jag har backat flera år bakåt i tiden, men det kanske är så? Som att hela mitt 20tal har suddats ut och jag är tillbaka till att vara en förvirrad 18 åring. Fast när jag tänker efter var jag nog rätt säker som 18 åring. Det fanns så mycket val. Jag har nog aldrig känt mig fri, men när jag nu ser tillbaka så är jag friare. 

 

Livet är fyllt av förändring. Av perioder. 

Ända sedan jag var 12 har jag tyckt om att tänka på mitt liv i perioder. Jag tyckte om det då eftersom det var en väldigt jobbig period. Jag tänkte på döden, upptäckte den. Livet tar slut, mamma ska dö, människor kan må så dåligt att de vill dö. Det var en jobbig period, men det var en period. Ordet period står enligt nationalencyklopedin för tidsavsnitt. Ett kapitel i tiden. Det tar slut. Det var hoppfyllt. Jag skulle må bättre, det jobbiga skulle ta slut. Det har funnits fler perioder, bra och dåliga. Det är egentligen spännande, utvecklande.

 

I år fyllde jag 30 och det känns som att jag börjat en ny period. En förändring jag ännu inte landat i. Under våra år som 20 var det som en förlängning av tonåren. Nu känns det som att mina vänner tar tag i sig själva, har hittat sig själva. De får barn, utvecklas, mår bättre, gifter sig. Grattis. Jag är glad. Men jag har tagit hand om alla. Det är mig dom har ringt, frågat hört av sig till. Nu har jag gått sönder. Jag backar, står still. Andas. Alla andra går framåt. Det känns som jag är i osynk med alla runtomkring. Var är jag? Var ska jag? Jag vet att jag behöver stå still just nu. Jag behöver backa. Men de jag inte synkar med, kommer jag tappa dem? Jag har inte energin att hålla uppe kontakten med alla, samtidigt som jag vet att jag inte mår bra av att skärma av mig helt heller. Inte i längden. Jag behöver också någon att prata med. Det här är nog ett steg på vägen, något nyttigt. En paus. 

Men förändring är jobbigt. Utveckling är jobbigt och jag har inte energin för jobbigt just nu.