Den bara är där, äter upp mig. 

Eller så hatar jag alla tankar som snurrar i huvudet, för det är de som gör mig stressad. 

Jag har ont, jag kan inte sova, jag är otrevlig. Jag vill inte vara en sån här person. 

Jag vaknar med ångest på morgonen, och kommer på mig själv med att andas ytligt. 

Stess.

Folk som inte varit här förstår inte. 

Dom har kanske haft tidsbrist, eller varit stressade lite vid något enstaka tillfälle. Men dom har nog aldrig levt med stressen som en ständigt närvarande faktor. Redo att krypa ut när som helst. 

Jag vet inte vad jag ska göra åt den. Jag försöker varje dag att säga nej, planera och lugna ner mig. Men det går inget bra.