Samtal.

Idag sa min psykolog att det är skillnad på att isolera sig när man är deprimerad och att göra det när man är stressad. Det är är något som verkligen bidragit till min stress och min ångest. 
"när jag var här sist så frågade du om jag ville träffa henne. Om jag ville ringa. och jag sa utan att tveka nej. Jag vill inte. Jag vill faktiskt inte prata med någon eller umgås med någon. Men jag är rädd för att isolera mig." 
"Varför?" 
"Därför att när man är nere och har ångest och isolerar sig är det inte bra. Man drar sig undan som ett skadat djur. Det är en överlevnadsinstinkt. Det är därför när man söker efter barn som är rädda eller skadade i skrymslen och vrår. Det gör mig rädd." 
 
Det var då du förklarade skillnaden. Hade jag varit deprimerad hade du inte tyckt att jag skulle isolera mig. Men när det kommer till stress så betyder isoleringen vila. Mindre intryck. Det var så lugnande att höra det, och jag hade nog inte insett hur stressad det hade gjort mig förrän du sa det. Tack. 
 
Gången innan sa du till mig att mina vänner har vant sig vid att höra av sig till mig när det är något. Att jag är trygg. Jag är ett quickfix. Jag vet att ingen ser det så, du sa inte ens så. Men det är så det är. Det går snabbare att ringa mig, att jag kommer med en lösning, en formulering eller ett tröstande ord. Snabbare och bekvämare än att gräva själv. Och jag gör det. Dels för att jag tycker det är svårt att säga nej, dels för att jag verkligen tycker om att känna att jag kan hjälpa, att jag gör något viktigt. Att jag är viktig. Men också dels för att det är ett sätt att fly. Ju mer jag jobbar, hjälper andra och tar på mig projekt - desto mindre tid och möjlighet att faktiskt ta tag i mig själv samtidigt som jag får bekräftelse och gör skillnad. Nu har jag tid och därmed också ångest. 
 
Jag försöker se den här tiden som något som utvecklar mig. Det är piss. Alla förändringar är jobbiga, speciellt om du arbetar med mönster du haft i nästan 30 år. Men jag försöker se det som något roligt, för jag tycker det är roligt med utveckling. Men mitt i skiten är det inte roligt. 
 
Allt snurrar, det känns som jag står stilla mitt i en orkan.
Jag ser inte stillheten på andra sidan vinden. Ser inte världen där utanför som inte snurrar.
Jag ser bara vind. Jag står i stormens öga och vet inte hur jag ska ta mig ut.
Jag bara står där och låter allt snurra. Känner mig hjälplös, utan kontroll.
Jag kan inte greppa någonting, kan inte ta tag i något. Allt går för fort. Vinden rycker mig i håret, i kläderna. Ibland åker ett föremål förbi,
en tanke,
ett måste,
ett borde.
Det åker förbi alldeles för snabbt för att jag ska kunna greppa.
Jag försöker. Jag hoppar, springer, ramlar, tumlar, virvlar.
Allt glider mellan fingrarna.
Ångesten växer. Jag lägger mig på marken, kryper ihop, håller händerna över huvudet. 
 
Livet | | Kommentera |
Upp