Alla människor har så många olika dimensioner. De sjunger och samtidigt brinner de för att rädda grodor, och det liksom går ihop. Det funkar, i alla fall för oss på utsidan. Hos vissa människor går de här dimensionerna bara ihop väldigt bra. De flyter och tonas in med varandra. De matchar. De har balans.

Mina dimensioner, de kraschar. De är motsatser, de krockar.

Jag har letat hela mitt liv efter balans och försökt förstå varför den är så svår för mig att hitta. Jag måste få vara social, älskar att umgås med massor av människor. Jag älskar att vara i centrum, att prata, skratta, nätverka och umgås. Men samtidigt älskar jag att vara ensam. 

Jag känner att jag gett alla andra sidor av mig en möjlighet att utforskas. Eller jag håller på. Den tystare sidan av mig har nog kanske inte riktigt fått den möjligheten. På gymnasiet tror jag att jag gav den lite utrymme, men som tonåring var det så mycket annat i livet som tog uppmärksamheten. Jag tänkte inte på den tystare sidan. Den jag går in i när jag är kreativ. Då var den sidan ett andninghål. Jag behövde den för överlevnad. Ett sätt att uttrycka det jag kände för att klara mig igenom. Jag fotade, jag skrev, jag sjöng, jag inspirerades. Efter gymnasiet tog vuxenlivet över och det var spännande, roligt. Jag utforskade den delen av mig, vem är jag som vuxen? Hur funkar jag på en arbetsplats? Hur är det att jobba? 

Sen kom jag in på högskolan. Det är också en del av mig. Eller en del av hur jag vill vara? Jag vet inte riktigt det än. Jag tror att jag har en bild av mig själv hur jag vill vara. Att jag vill vara den här människan som kan fördjupa mig så mycket i ett ämne att jag blir sådär jätteduktig. Kunnig. Men jag tror att den här perioden lärde mig att jag inte är sån till min natur. Jag älskar att lära mig, men på mitt sätt. Jag vet nog inte riktigt vad som är mitt sätt än dock. Jag vet att människor är min väg in, till allt. Människor och känslor, men jag har nog inte lärt mig hur jag ska använda det än. Hur.

Sen jobbade jag, provade att leda. Det är också en viktig del av mig och det ledde till att jag ville utveckla den högljudda, extroverta sidan av mig. Den som kan stå framför en grupp människor och utstråla auktoritet, känslighet och förtroende. Det är en väldigt intressant och spännande del av mig själv som jag nog varit och känt på en del innan i en mindre skala, men som jag nu får möjlighet att lära mig mer om och faktiskt få en utbildning i. Jag ger mig själv en möjlighet inom detta.

Det jag dock har börjat tänka mer på är den här tysta sidan i mig. Den som älskar att umgås med bara mig, att vara själv. Att skriva, spela, tänka och egentligen bara vara. Den sidan har inte fått utrymmet. Än. 

Jag har alltid vetat att jag kan skriva, att jag vill skriva. Det har, sedan jag var liten, varit det jag alltid vetat att jag kan. Genom allt så har det följt med. När jag var liten skrev jag så mycket berättelser i skolan att jag fick ”sagoförbud” i ett år på svenska lektionerna för att jag hamnade efter i schemat. På gymansiet skrev jag en bok. Under alla jobb och utbildningar på gym, bokhandlar, bibliotek och nu inom evenemang och projektledning har jag alltid varit den som gått in och skrivit om, rättat och skrivit texterna. Jag har gladeligen skrivit artiklar, krönikor, styrdokument, pressmeddelanden, content och akademiska texter utan en extra tanke. Men det här att bara ge mig själv tiden att skriva, forma och leka det har inte funnits. Jag har inte orkat, velat eller haft möjlighet. Jag har tappat inspirationen så snart jag försökt skriva något som någon annan skulle vilja läsa. Tänkt att det blir för mycket press. Men det känns som att den här sidan av mig, den jag nog kallar för ”den tysta” sidan, har börjat knacka mig på axeln. Den vill snart ha mer uppmärksamhet. Den har något som vill fram. Igår satt jag så länge med gitarren. Jag säger nej till bröllopsfoton för jag vill komma tillbaka till det jag älskar med att fota. Jag sitter här och skriver bara för mig. Det är ett litet steg mot den här sidan, och det är intressant att börja se på mig själv såhär. Att kanske börja förstå varför jag alltid haft så svårt med balans i mitt liv.