Tänk om jag en dag skulle skriva något för mig.
Bara för mig.

Jag skulle börja med att beskriva hur färgerna rör sig när hösten är grå och trött.
För jag har alltid älskat hösten.
Det är en bra början, ett bra utgångsläge. Allt börjar om, kommer tillbaka och dör. Det är vackert, och sorgset och glatt.

Shit jag förstår varför jag inte skriver bara för mig själv,
det låter ju helt lost.

Jag har alltid velat vara med, vara en av alla dom för att citera Lars Winnerbäck.
En av alla de där svåra konstnärerna, artisterna.
De där som lider så satans jävla mycket,
men som samtidigt känns som de lever lite mer än andra.

De som är som hösten.

Men jag har aldrig vågat bli en av alla dem. Jag har varit det på ett hörn, ibland, för mig själv i en vrå.
Men jag har aldrig vågat sticka fram näsan.
Och när jag suttit där i min vrå och stuckit fram näsan en liten, liten bit har jag alltid tänkt att det ska bli bra för alla andra.

För om det bara är bra för mig så är jag lost.