Vissa säger att de får en kris när de är runt fyrtio. 

Att de stannar upp då, 

inte vet vad de vill. Ser över sina liv, va de gjort och gör en helomvändning. 

Känner att de sitter fast. 

Jag är tjugosex och jag tror jag är där redan. 

Hur sjukt låter inte det? 

Jag känner sån melankoli, 

en grå och ständig söndagsångest.

som att jag stannat upp.

Plötsligt vet jag ingenting längre. 

Den där vägen, de där vägarna som alltid slingrat 

men som ändå alltid funnits 

har börjat regna bort och suddats ut. 

De där stigarna som trampats upp efter alla år. 

En flodvåg är på väg. 

 

Jag saknar att vara sexton och fyfan vad det var jobbigt 

men man var så jävla uppfylld av livet 

och var så säker på allt. 

Man hade ingen aning att man inte hade nån aning. 

Man bara körde. 

Åkte, älskade och levde. 

Så sugen på allt. 

 

På ett sätt är jag där igen nu. 

Jag vill iväg, alltid, ständigt. 

Jag är så sugen på allt

samtidigt som jag ju är mitt i allt. 

Hur fan vet man egentligen? 

 

Alla runt omkring mig börjar landa 

men jag flyger fan högre än någonsin. 

Mer, högre, längre. 

Snart är jag ensam här bland molnen 

jag och alla vilsa, duniga som just lämnat boet.