Ibland behöver tankar komma ut genom fingrarna

Jorden fortsätter sin bana. Fortsätter runt solen, som alltid. 
Det är tryggt att minnas och tänka på när livet förändras och man känner sig vilsen och förvirrad. 
 
Det har hänt mycket i livet.
Jag har börjat högskola, fått nya vänner, varit nervös, förvirrad, orolig, haft riktigt roligt, varit glad, och ännu är det bara början.
Höstoron, ångesten har infunnit sig. Jag har börjat förstå att detta är något jag måste vänja mig vid varje år, och arbeta med. För jag älskar hösten. Djupet, färgerna, mörkret. Men jag blir orolig, tänker, blir rädd att alla ska lämna mig. Att allt hänger på mig.
Livet, döden, världen, kärlek, människor, framtiden, minnen. Allt snurrar i mitt huvud.
Skulle jag klara mig om jag blev ensam? 
Varför skulle jag bli det? 
Hänger alla mina relationer med andra människor bara på mig? 
Försvinner alla om man inte pratar på ett tag? 
Finns de för mig lika mycket som jag finns för dem? Förlåter de lika mycket som jag skulle förlåta för dem? 
 
Tänker jag för mycket? 
 
Ibland känns det som att jag befinner mig ett lager under alla andra. 
De som lever på det översta lagret är mer lättsamma. De kan leva i nuet, njuta av livet och inte bekymmra sig över morgondagen. 
Ibland kan jag känna det lagret. Nudda vid det. 
Men oftast ligger jag djupare. 
I stället för att vara lättsam och obekymrad tänker jag på konsekvenser, meningen med det vi gör. 
Vad är meningen att jag ska göra? 
Varför gjorde jag inte så i stället? 
Hur tänker den personen, hur känner den? 
Kan jag rädda alla i hela världen? 
 
Jag försöker säga till mig själv att det behövs människor som jag också. 
Som tänker mycket, som funderar, filosoferar, bryr sig och undrar. Och visst, det gör det, det vet jag. Ofta är jag också glad för att vara sådan, men ibland kommer jag lite för djupt ner. Det blir lite för tungt. 
Då behöver jag komma upp till ytan och ta några andetag från det översta lagret. 
Sådana stunder är det kämpigt att ta sig dit upp, som att simma i sirap med kläderna på. 
Men jag har lärt mig hur man gör, lärt mig att ta mig upp. 
 
Ibland springer jag, ibland skriver jag. 
Ibland ringer jag en vän för att höra dess röst och veta att den finns kvar. 
Sådana saker hjälper mig att simma, och jag får de nödvändiga andetagen. 
Musik hjälper också. 
Den är min vän i hösten, och håller mig i handen vart jag går. 
Nu ska den och jag ut och springa bland de färgglada löven. 
Vi ska hylla livet, alla delar av det. 

Puss 


Livet | |
#1 - - Ewa Nyhlén:

Du skriver så himla bra!
Du är en unik och fantastisk människa, glöm aldrig det.

Svar: Tack mamma, tack för att du finns. Nej jag ska försöka! Jag älskar dig mest på jorden. puss!
Linnea

Upp